Magnus Lindblad

Efter att ha läst boken Jag är Zlatan tycker jag mig ha fått en bättre bild av drivkraften bakom Sveriges bästa fotbollsspelare.

Det är en tröttande läsning. Boken är skriven på ett sätt som verkar vara som Zlatan pratar. Det blir effektivt berättat men i staccato och ganska enahanda. Det är ju en biografi så egentligen kan jag inte förvänta mig något annat. Det är en väldigt ”Zlatansk” bok.

Jag beundrar Zlatan och vad han har åstadkommit och den aldrig sinande drivkraften. Hans berättelse visar också min teori att det inte finns något öde. Ödet är det som händer utifrån dina val i livet. Bland blir det som du tror och ibland inte. I Zlatans fall verkar det som att det slutliga resultatet var väntat på något sätt, iaf av Zlatan själv.

Zlatan visar också i boken att 10 000 timmarregeln fungerar. Den som lägger all sin tid i fem år eller tre timmar om dagen i tio år på en särskild aktivitet, i Zlatans fall fotboll, blir en expert. Det behövs också mentorer och vägvisare och det har ju Zlatan haft. Visst är det viktigt med bollkänsla och talang också men om han inte hade lagt all tid som han enligt boken har lagt ned så hade inte varit där han är idag. Hårt jobb och stenhårt fokus. Det har inte varit gratis men vilket resultat! Läs mer om vad jag menar.

Jag tror att det finns många människor i dagens Sverige som i likhet med den unge Zlatan har dåliga förutsättningar i sin omgivning. De försöker så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag hoppas bara de lyckas med vad de vill och inte fastnar i en återvändsgränd. Jag har dock svårt att se någon annan upprepa Zlatans resa. Hoppas jag har fel.

Vad det gäller innehållet d.v.s. vad Zlatan säger har hänt i hans liv så låter berättelsen ärlig. Jag tror inte han har hittat på. Det är spännande att titta in i bakom gardinen och få en bild av spelet kring dagens fotboll. En märklig värld. Att den befolkas av enbart män känns helt naturligt och är en förutsättning för att det är som det är. Berättelsen är testosteronstinn och även det är ju tröttande i längden. Att det alltid är någon sorts krigstillstånd, hela tiden. Det krävs en viss mentalitet för att klara av en sådan värld, tror jag. Zlatan har den mentaliteten och jag förstår nu bättre varför han trivs så bra i Italiens fotbollsvärld som verkar vara särskilt hård och krigisk.

Sammanfattningsvis var det en bra bok. En utmattande bok. En utlämnande bok. Läs den.

Jag laddade ned Zlatanboken från biblioteket och är förvånad hur enkelt det var! Inledningsvis blev jag lite förvirrad eftersom det finns så många olika läsare för olika apparater men hittade till slut det jag letade efter. Därför tänkte jag skriva ned en enkel guide som jag kan kolla nästa gång jag vill ladda ned en bok.

Så här enkelt är det:

1. Ladda ner Bluefire Reader. Det finns säkert fler alternativa appar men den funkar bra och är gratis.
2. Gå till Adobe och registera dig för att få ett konto som du sedan använder för att verifiera boklånet. Detta gör du en gång och sedan kan du använda samma inloggning för nästa bok.
3. Öppna Safari och gå till www.elib.se och välj boken du vill låna. Välj det bibliotek som du har lånekort hos.
4. Välj låna boken och därefter format (e-pub formatet) och klicka på ”Vidare”.
5. Skriv in ditt lånekortsnummer och Captcha koden och klicka på ”Hämta hem boken”.
6. Om numret och koden du angav är rätt så kommer du till en sidan med en länk till boken. Klicka på den.
7. iPaden frågar dig vilken app du vill öppna länken i och föreslår Bluefire Reader. Svara ja. Du kan också få en fråga om ditt Adobe ID enligt punkten 2 ovan, ange den.
8. Klart!

Jag kommer att låna många e-böcker i framtiden. Det är visserligen inte samma sak som att läsa en riktig bok när jag läser på iPad men det är mycket smidigare eftersom jag inte behöver tänka på att ta den med mig, iPaden har jag ju med mig överallt.

Serien Person of Interest är en besvikelse och når inte alls upp till en bra standard.

Serien utspelar sig i en nutid eller framtid där allting som händer (i USA) spelas in och analyseras av stora datorer. Detta är inte någon Science Fiction. Alla komponenterna för att göra just detta finns idag det är mer en fråga om det görs eller inte och om resultatet av insamlingen och analysen ger något.

I alla fall, i serien utgår man från att det finns ett stort system som spottar ur sig en namn på människor som kommer att råka ut för brott och huvudpersonen ska försöka hindra brottet. Till sin hjälp har huvudpersonen en missanpassad forskare som är uppfinnaren av systemet. Uppfinnaren spelas av Michael Emerson (Ben Linus för sig som följde Lost) och han upprepar sin rollprestation från Lost d.v.s. svårmodig och mystisk. Huvudpersonen John Reese (Jim Caviezel) är en före detta elitsoldat som uppfinnaren använder för att hindra brottet. Skådespelaren har jag sett i andra mindre roller och gör en stabil insats, inte mer.

Fokuset i serien är på brotten, föga förvånande.  Det blir som en sorts kriminalserie. Hela tanken med systemet som hittar brott som ska begås är förvånansvärt mycket i bakgrunden. Det bara finns där och istället är fokuset på hederligt detektivarbete d.v.s. undersöka den som ska utsättas för brottet och vem som kan ha motiv till att begå brottet. Efter ett par avsnitt blir det väldigt enahanda och jag har slutat titta efter ca 6 avsnitt. Detektivhistorien är inte tillräckligt spännande, tycker jag. Jag är också trött på skådespelaren Michael Emerson som jag tycker är lite överdriven och tråkig.

Det är också fokus på terrorbekämpning och det märks att det numera är inympat i varje amerikan. Det är obehagligt att se denna systematiska hjärntvätt som gör att alla ska känna en rädsla av att inte förstå vad som händer och att hela livet är hotat, hela tiden. Det är inte en grogrund för en vettig människosyn.

Detta är inte en serie som jag kan rekommendera.

Filmen med det svåra namnet Contagion var lite av en besvikelse. Inte så att filmen var dålig, jag förväntade mig mer bara.

Filmen handlar om en viruspandemi som utbryter och vad som händer då. Manusförfattarna och Steven Soderbergh har verkligen försökt att ta reda på hur allting fungerar och beskriver detta på ett avmätt och vetenskapligt sätt. Detta gör filmen mer trovärdig och det känns som att det som beskrivs skulle kunna hända. Det finns också en sorts samhällskritik genom bloggaren som avslöjar pandemin.

Samtidigt är det ingenting som griper tag i mig. Det är många bra skådespelare som gör sitt jobb på ett bra sätt men jag lär inte känna någon av dom. De liksom flyter omkring utan att sätta något riktigt avtryck i filmen. Det är inte så att jag vill ha en Spielberg-film med stora känslor och gråtfyllda ögon. Det jag vill är att få perspektiv på händelserna utifrån den eller de människor som upplever dessa, hur de upplever det. Nu blir det mest observationer på avstånd och de bidrar till den vetenskapliga touchen på filmen.

Det känns som att filmen i första hand vill vara så realistisk som möjligt och har problem med långfilmsformatet d.v.s. det blir ont om tid. Det är personskildringen som lider av detta. Det är synd eftersom det är så många bra skådespelare med i filmen.

Det bästa med filmen är starten. Bilden är helt svart och det hörs två hostningar. Ett väldigt effektivt sätt att få mig uppmärksam och fokuserad på vad som händer på skärmen. Det känns farligt och jag undrar vad som händer. Att starta filmen direkt utan intro tilltalar mig och är ett stort plus för filmen. Jag hade velat att fler filmer griper tag på det sättet från början.

Slutet känns helt malplacerat och jag känner mig på något sätt lurad. Ett traditionellt happy end passar inte in när jag ändå inte känner något för människorna i filmen.

Jag rekommenderar filmen för det vetenskapliga och logiska förklaringen av vad en viruspandemi kan resultera i men sammantaget är det inte en engagerande film.

Boken skildrar Moskvas tunnelbana år 2033 och beskriver en förstörd värld där alla människor finns i tunnelbanan som samtidigt är en gigantiskt skyddsrum mot den strålskadade världen ovanför.

Berättelsen framkallar en klaustrofobisk känsla och är väldigt dyster. Samtidigt beskriver den en resa som den unge huvudpersonen deltar i och som utvecklar honom och hans personlighet. Liknar mycket Tolkiens historier med resan som det viktiga, inte målet i sig.

Det finns särskilt ett avsnitt som jag gillar och det handlar om ödet. Eller rättare sagt om allt som händer är bestämt av ödet i förväg eller inte. Bokens huvudperson frågar en man han träffar om allt som händer honom är förutbestämt av ödet. Mannen förklarar då sin bild av vad ödet är för något och den förklaringen gillar jag eftersom jag normalt tror på logiska förklaringar även om jag ibland förstår att det händer oförklarliga ting:

Jag ska föreslå en liten teori för dig, sedan kan du själv avgöra om den passar in på ditt liv. Självfallet tycker även jag att livet är ett skämt utan poäng, och inte heller tror jag på något öde, i alla fall inte att det redan från födesln är bestämt vad man ska bli. Något sådant finns inte. Men när du har levt en viss tid kan det hända att du råkar ut för något som får dig att handla på ett visst sätt och fatta vissa beslut. Du har ett fritt fall, du kan göra si eller så. Om du fattar ett riktigt beslut så är det som sker med dig i fortsättningen inte längre slumpmässiga händelser. De är betingade av valet du gjorde. Jag menar inte att ditt fortsatta liv därmed är givet. Men om du åter hamnar vid ett vägval och på nytt fattar ett nödvändligt beslut då kommer du inte att uppfatta beslutet som slumpmässigt under förutsättningar att du gjorde ett medvetet val tidigare. Så småningom slutar livet att vara en samling tillfälligheter. Det förvandlas till en handling där allt förbinds av en viss logik även om sambanden inte alltid är uppenbara. Detta blir ditt öde. När du lagt en bit av din levnadsbana bakom dig får ditt liv en handling och det börjar hända saker med dig som inte kan förklaras med det rena förnuftet eller med teorin om slumpmässiga händelser. Däremot passar de perfekt in i logiken i handlingen som ditt liv nu har förvandlats till. Ödet är inte något som bara händer, man måste själv uppsöka det och om händelserna i ditt liv hopar sig och bildar en handling då kan de leda dig oerhört långt. Det intressantaste med det hela är att man inte anar vad som håller på att ske medan det pågår eller så missförstår man alltihop eftersom man tolkar händelserna i enlighet med sin egen världsuppfattning. Ödet har sin egen logik.

Utdrag ur boken Metro 2033

Det är en spännande bok och jag rekommenderar dig att läsa den.

Boken Feed var en överraskande bra bok. Boken kombinerar en tänkt framtida värld befolkad av zombier. Det som är speciellt med boken är att det finns människor kvar som lever i mer eller mindre säkra zoner eftersom ett speciellt virus är anledningen till att människor blir en zombie och berättar detta hur människorna har lyckats att leva med detta på ett trovärdigt sätt. Boken förklarar också det framtida nyhetsflödet där de etablerade mediakanalerna har tappat sin trovärdighet och människorna söker sig till bloggarna för sanningen. Bloggarna består av olika typer av skribenter. Det finns sanningssökare, sensationssökare och drömmande skribenter. Det är en tilltalande tanke, tycker jag.

I boken hittade jag också samhällskritik. Författaren bor i USA och berättar i boken om hur media förvränger sanningen och skapar rädsla. Varför de skapar denna rädsla kan man spekulera i och nedanstående stycke från boken som är ett blogginlägg sammanfattar en tanke om varför som jag själv tror är svaret:

Det här är sanningen. Vi är en nation som är van vid rädsla. Om jag ska vara ärlig, inte bara mot dig utan även mig själv, så är det inte bara vi som nation och det är inte heller något vi bara har vant oss vid. Det samma gäller hela världen och det är ett beroende. Människor kräver rädsla. Rädsla rättfärdigar allting. Rädsla gör det OK att ge upp frihet efter frihet tills våra liv är fullständigt kartlagda och lagrade i otaliga databaser som vanliga människor inte har tillgång till. Rädsla skapar, definierar och formar vår värld. Utan rädslan hade de flesta av oss människor inte vetat vad vi skulle göra.

Våra förfäder drömde om en värld utan gränser medan vi drömmer nya gränser omkring våra hem, våra barn och oss själva. Vi begränsar våra möjligheter varje dag för att få denna säkerhet som vi aldrig kommer att uppnå. Vår värld har oändliga möjligheter och vi gjorde den så liten vi kunde.

Känner du dig säker än?

Utdrag ur boken Feed av Mira Grant

Jag tänker inte låta rädsla begränsa min värld. Läs boken om du gillar zombies och goda historier, jag rekommenderar boken.

Filmen är en korsning mellan ungdomsfilm och traditionell aliens movie.

Den börjar med ett rån och fortsätter i ett furiöst tempo. Ungdomarna skapar inga positiva känslor hos mig och det är meningen, förstår jag senare. Effekterna är enkla men effektiva. De unga skådespelarna gör ett habilt jobb och överraskar som riktiga karaktärsskådespelare eller så är de bara som de vanligtvis är.

Sammanfattningsvis ett helt ok sätt att spendera en och en halv timme och får tre stjärnor av mig.

Boken A Dance with Dragons var precis vad jag behövde läsa.

En tegelsten till bok som var precis så bra som jag tänkte mig. De karaktärer som spelar upp en dans med drakar är för mig som nära vänner. George R R Martins cliff hangers i slutet av varje kapitel gör det svårt att sluta läsa. Det känns som att en hel del karaktärer inte får plats och det är ändå redigerat på bästa sätt så att det viktigaste är med.

Författarens förmåga att hela tiden överraska med vändningar och avslöjanden visar för mig en osviklig förmåga att beskriva ett förlopp på bästa möjliga sätt.

Känns tungt att nu behöva vänta flera år på nästa bok. Hoppas inte författaren hinner dö, han är inte direkt en ungdom längre….

Känns som att Rammstein med låten Mein Land driver med nationalism på sitt eget sätt d.v.s. anspelande på fördomar och sedan blanda det med en helt annan känsla. Det är en typisk Rammstein upptempolåt och den fastnar hos mig. Videon av deras hovleverantör Åkerman är en azurblå film inspelad i Kalifornien, inte lika porrig som övriga videor har varit. Videon är godkänd men inte mer.

Riktigt bra musik med ordentlig ljudanläggning och volymknappen uppvriden. Rammstein!

Alltså detta är helt hypnotiskt.

David Lynch är en av mina favoritregissörer. Filmerna han gör är allting annat än det gamla vanliga. Det är känslor och intryck blandat i en mix. För mig är det en höjdpunkt att be någon recensera en David Lynch film, tolkningen av hans filmer säger mer om människan som tolkar än om filmen. Just så fungerar hans filmer. Jag tycker det är helt underbart. Konstigt på ett bra sätt.

Nu har David gjort en skiva. Om det finns något som heter dystopisk musik så är Davids skiva ursprunget till genren. Helt hypnotiskt. Helt galet. Helt absorberande. Iaf för mig.

Lyssna på Crazy Clown Time. Det kan inte finnas någon mer störande och samtidigt hypnotisk musik. Jag hatar clowner. Det har jag gjort ända sedan jag läste Stephen Kings bok ”It”. Inte så att jag gillade clowner före den boken men den boken definierar på ett bra sätt varför jag hatar clowner. Clowner är falska. Clowner vill mig illa. Denna låten är en perfekt musikalisk gestaltning av alla galna och sjuka clowner.

Nästa låt som verkligen sätter sig hos mig är She Rise Up. Slo mo tempo och vocoder. Mjuka harmonier med distortion. Sökande efter något. Känslan av saknad. Perfekt uttryckt i musiken.

Hela skivan är inte klockren, det måste sägas. Samtidigt är det så med genial musik, det går ibland över gränsen och blir banalt och förutsägbart. Men oftare lyckas han fånga känslan och tonen.

Sammantaget så hamnar jag i en särskild sorts stämning, särskilt när jag lyssnar på hela skivan på en gång. En inte alldeles angenäm stämning och känsla. En starkt dystopisk känsla. Jag gillar ju dystopier så det kanske är därför? Jag vet inte. Jag gillar starka känslor så det är kanske därför? jag vet inte. Lyssna själv och berätta sedan för mig hur du kände det.