Magnus Lindblad

Detta är det bästa spelet jag har spelat, någonsin!

Blandningen mellan film och spel är fulländad och även om detta är tredje spelet med samma karaktärer och speluppbyggnad så har jag inte tröttnat. Jag kan hela tiden komma tillbaka till spelet bara för att uppleva atmosfären, att känna av djungelns färger och ta livet av några bovar på ett snyggt sätt.

Äntligen börjar upplevelsen i datorn att bli sådan som jag hela tiden har velat ha från den dagen när jag fick min Atari 400 och spelade Prince of Persia. inte så att spelidén är bättre än de var förr (jag menar, en som har spelat M.U.L.E. förstår vad jag menar) men att få ihop en engagerande historia med fantastisk grafik och spelbarhet är unikt, tycker jag.

Om det är något spel man måste ha spelat så är det detta. Jag fortsätter nu i multiplayerdelen av spelet och ser fram emot mer bra action. Prova själv, vet jag!

Filmen Huvudjägarna var en konstig upplevelse.

Jag har inte läst boken Huvudjägarna, ej heller någon annan bok av författaren Jo Nesbö. Det känns som att filmen blir en burlesk saga med märkliga människor. Storyn är originell men jag tycker att de förvecklingar som uppstår mer känns som ett slapstick-upplägg hämtat från någon amerikansk film som handlar om människor som hamnar i situationer med oavsiktligt döda människor som de hanterar på sämsta tänkbara sätt. Mer komik än något annat. Samtidigt är det väldigt blodigt och brutalt. En konstig kombination. Jag tycker att deckare idag har spårat ut i letandet efter den originella historien som ingen annan har kommit på. Det blir lite tröttande i längden. Skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau har jag helt passat in som Jaime i Game of Thrones och hade väldigt svårt att tro på honom i denna rollen. Men det är nog bara jag.

Sammanfattningsvis kändes det som en film som var medelbra och värd att se men inte mer.

Walter Isaacsons bok ”Steve Jobs – en biografi” var en riktigt bra biografi.

Jag tycker jag kan lita på det som har sagts om biografin d.v.s. att Steve Jobs inte behövde godkänna den, att han ville ha med alla sidor av sig själv. Det ökar värdet på vad jag läser.

Jag tycker att Steve Jobs var förvånansvärt vanlig. Visst, han hade en förmåga att förmedla sin vision till andra. Det är få som kan säga att de har en vision och sedan förverkliga den. Det kunde Steve Jobs så på det sättet är han unik. Men det som var hans vision tror jag är en väldigt vanlig vision. En vision som många delar med honom. På det sättet var han vanlig. Det som var ovanligt med honom var hans sätt att få visionen att bli verklighet. På sitt eget lite skruvade sätt.

Det var ett citat jag fastnade för extra mycket i boken:

Formgivning är den inre själen i en mänsklig skapelse, som i slutändan uttrycker sig i ett yttre lager.

Hans vision om en enkelhet som gränsar till skönhet är så lätt att förstå men otroligt svårt att realisera. För det krävs det briljanta människor i en grupp som kompletterar varandra. Det var det som var hans unika signatur på vad han gjorde, att genom andra människor skapa något större än de själva är och kan vara. Särskilt samarbetet med Wozniak var väldigt bra beskrivet. De kompletterade varandra på ett fantastiskt bra sätt och skapade något helt unikt tillsammans.

Det är också väldigt intressant att se processen som absolut inte var strömlinjeformad. Det gick inte riktigt att förstå av bokens beskrivning hur förvandlingen från medelstort företag till megaföretag gick till. Det var fokus på Steve i boken som det ska vara men ändå.

Sammanfattningsvis tyckte jag det var en bra bok och väl värd att läsa.

Boken När börjar det riktiga livet är en märklig läsning. När jag hade läst resumén så tänkte jag att detta kunde bli en riktigt bra läsupplevelse.

Jag tycker det finns en bild av människor i den som jag inte känner igen. Är det för att jag är från landet, tänker jag? Fredrik Lindström är ju en riktig betraktare av livet och människorna. Det ser man i hans TV-program, han liksom står vid sidan av och vill att alla andra ska prata och ta plats. Denna boken känns som helt logisk i den andan. Jag tror också att det är därför jag inte riktigt fångas av berättelserna. De är lite för distanserade och betraktande. Även kapitlet med mamman som gömmer sig för sitt barn som så många har upprörts av känns inte på riktigt ur ett personligt perspektiv, mer vid sidan om.

Jag har läst hans andra böcker och jag har alltid känt att det har varit intressant läsning. Denna boken slutade jag läsa koncentrerat och bläddrade mig igenom den sista delen fast den bara var på ca 100 sidor. Jag tyckte det var en tråkig bok helt enkelt.

Såg filmen om Margaret Thatcher, Järnladyn.

Det var en lite sorglig film men mycket fokus på en gammal människa och vad som händer när man blir gammal. Jag tyckte faktiskt att det var för lite fokus på personen och lite för mycket klichéer när det ändå skedde. Filmen verkade vilja förmedla en bild av huvudpersonen som jag tycker är lite för snäll. Ingenting gick utanför ramen. Det blev till slut svårt att se henne som en hel människa med bara goda sidor. Om nu tanken var att fokusera på människan istället för historiebeskrivningen så misslyckades det , tycker jag. Istället blev det mest en redogörelse för en människa som olyckligt fokuserar på forntiden och dagdrömmer om sin avlidna make. Meryl Streep gör verkligen ett väldigt bra porträtt av detta och är värd sin Oscar.

Sammanfattningsvis så hade jag hellre sett en historiebeskrivning som gav ett perspektiv på händelserna kring Tatcher som kom mer inifrån maktens korridorer. Hur det gick till, vem som deltog. Fast nu när jag tänker efter, de som vet det berättar väl inte det. En helt ok film men inte mer än så.

Konserten Joystick 4.0 var den andra på relativt tid med Malmö Symfoniorkester. För mig är TV-spelsmusik impressionistisk musik gjord för att framkalla känslor. I sina bästa ögonblick sjunker jag in i musiken och bara är där.

Jag kommer ihåg när jag själv spelade i orkester. Visserligen mest blåsorkester men känslan när jag är ”in the flow” med övriga i orkestern och det låter och blir precis som jag vill är obeskrivlig. Det kan man bara förstå om man själv har spelat med. Synd bara att det krävs så mycket övande och tråkigt arbete innan den känslan uppstår.

Tillbaka till konserten. De stycken som spelades var väldigt likadana. Det enda som stack ut var ett nytt medley med Commodore 64 från klassiska TV-spel. uruppförandet av Assassins Creed – Revelations var pampigt. MSO kan verkligen spela pianissimo, de excellerar verkligen då! Tyvärr drunknar stråkarna lite för ofta och det är svårt att höra solostämmorna. Kan det bero på lokalen?

Jag var besviken på valet av melodi från Uncharted 2. Gillade att ge violan en chans som soloinstrument men det blev för likt de andra styckena.

Något jag verkligen skulle vilja höra med MSO är temat ur Max Payne 2. Solocello är så himla häftigt och är en viktig del av just den melodins uttryck.

Sammantaget var det ändå en bra konsert! Jag kommer tillbaka nästa gång.

Filmen är en Science Fiction av bästa sort. Den som gör illusionen helt verklig och får mig att bara hänga med in i filmens värld.

Handlingen handlar om forskaren som hittar botemedlet mot Alzheimers sjukdom, men med vissa bieffekter. Han testar sitt botemedel på apor. Särskilt en apa, Cesar, som efter ett experiment får följa med forskaren hem. Här övergår filmen till en lite jobbig del när det obligatoriska etablerandet av skillnaden mellan människa och apa ska ske. Även hur civilisationen inte har plats för det naturliga beteendet. Visst, det ska vara övertydligt men jag kan inte låta bli att tänka på många paralleller med den värld vi lever i och hur onaturligt vi lever. Det är precis som att vi gör allt för att det ska vara så onaturligt som möjligt. Att vara apa i en sådan värld förstår ju vem som helst att det inte fungerar. Förresten, aporna är helt fantastiska. Det är så bra att jag inte tänker på det och det är bra betyg!

Jag tycker filmen säger mer om människans evolution än om apornas. Apan i filmen får bara representera en annan evolution som skedde långt före filmens tidsålder. Den när människan tog över världen. Och där vi är idag. Jag kan inte låta bli att tänka, är det förutbestämt att det ska bli på ett visst sätt, alltid?

Det är den bilden jag tar med mig från filmen och den bilden är faktiskt nästan lika överraskande som den raserade frihetsgudinnan i den första filmen Apornas planet. Tycker jag.

Alltså jag fattar ingenting. Bästa film??!!

Filmen the Artist är en stumfilm med överspelande karaktärer som du har sett tusen gånger förr. Sjukt jobbig musik HELA TIDEN! Insprängt emellan inspelningsscenerna av en stumfilm utspelar sig den ena klichén efter den andra. Till slut orkar jag inte längre. Det var länge sedan jag slutade se en film mitt i men här fick jag nog.

Helt värdelöst sätt att slösa bort mitt liv att se filmen. Usch!

Woody Allens film Midnight In Paris var en riktig pärla.

Jag väntade mig inte den historia som utspelade sig. Den fångade verkligen en sorts känsla för Paris som jag på något sätt känner är kärnan i vad som fångar människor i den staden. Att placera in en lite malplacerad men ändå entusiastisk amerikan på Paris gator och låta honom uppleva den tid som han är övertygad om är den bästa, 20-talet i Paris, är ett helt genialt sätt att berätta något ännu viktigare.

Det är den tid du har nu och som du lever i nu som är den bästa.

Att inte leva här och nu är helt bortkastad tid egentligen. Det är det jag tar med mig från denna filmen. En småmysig film som passar helt perfekt in i min katalog av minnesvärda filmer. Se den, du blir inte besviken!

Så var det dags för årets bästa tävling igen! Här nedan ser du ett formulär som du kan fylla i och berätta vilken ordning låtarna kommer efter röstningen på lördag. Om du ångrar dig är det bara att du skickar in formuläret igen så tar jag det svar som är sist inskickat.

Uppdaterat

Vinnare i årets tävling, en mycket värdig vinnare, är Hillevi! Med 10 poäng sopade hon banan med oss andra. Förresten, tvåan Sofia hade 14 poäng så det var kanske inte riktigt sant. Sofia, vi får väl se nästa år vem som vinner? Eller känner du samhörighet med Danny, den evige tvåan?

Jag vill tacka alla er som svar med i tävlingen, i år fler än någonsin. Om du vill se resultatet kan du gå in på min ”Facebook wall” och hitta länken där till sammanställningen.

Hillevi, du har förtjänat din plats i melodifestivaltävlingshimmeln! Grattis igen!